Blogg

Historien flåsar USA-i nacken

Hillary eller Donald? Hur kommer det att gå? Katastrof och fördjupad splittring eller – anständig konstruktiv försoning till folkets bästa? I morgon om en vecka sker ödesvalet och den 9 november vet vi svaret. Stora värden – demokratiskt, socialt, ekonomiskt, politiskt – står på spel och oron och febern stiger i detta land vars kaotiska nu och osäkra framtid är så tätt förbundna med det förflutna.

Det förflutna?

Vad har Clinton och Trump med historien att skaffa i vår nysköna skandalösa twittervärld? Mitt svar: ALLT. Inte bara morgondagens förhoppningar och krav men än mer gårdagens arv av nationella sår och misstag flåsar USA i nacken när landet ska lägga sin röst på en ny president. Sällan i modern tid har förflutenheten spelat en sådan roll i ett amerikanskt val och aldrig kan heller konsekvenserna för hela världen komma att tecknas tydligare än i resultatet av detta val.

Striden mellan Hillary och Trump kan läsas i de skuggor som kastas över scenen från Amerikas egen historia av förtryck, lidanden och triumfer ty det är inte första gången nationen är på djupet söndrat. Då mitt plan snart går in för landning nära Potomac river kommer jag som vanligt att påminnas om min första inflygning här sommaren 1967. Redan ganska brant på väg ned mot flygplatsen rätades planet plötsligt med ett rytande upp, vi slängdes bakåt i stolarna och piloten meddelade att han inte just nu kunde landa på grund av befarad gevärsbeskjutning från marken…

Nej, jag minns ingen ångest. Kanske tyckte jag rentav som naiv reporter, 35, att incidenten bara var spännande, en bit av drömjobbet som utlandskorrespondent. Jag skulle snabbt lära annat. Just den sommaren – blott halvseklet bort men så bortglömd – skakades stora amerikanska städer av blodiga upplopp, vågor av rån och stöld, död och öppet våld svepte från delstat till delstat och drabbade framförallt de färgade, ghettona stod i lågor. Bara några kvarter från Vita huset brann det, jag såg plundrare springa med TV-apparater ur länsade butiksfönster, trottoarer fulla av krossat glas…

Det liknade inbördeskrig och råkade bli mitt första uppdrag, nyss landstigen från en idyllisk överresa på Amerikabåten med mina tre barn. I New Jerseys småstadsskolor skulle de snart lära att svära eden till stjärnbaneret och själv skulle jag i otaliga artiklar under ständigt resande fram över presidentvalet 68 skildra en ibland grym epok. Nu svunna tidningar som Se och Vecko-Journalen, då det närmaste Sverige kom Life, Time eller Newsweek, hade sänt ut mig, reportagen och bilderna flögs hem av SAS… internet, facebook, bloggar vilade ännu ofödda i stjärnorna…

Valet nästa vecka, liksom det 68 – då Nixon vann – manar fram sorgliga ekon av en olyckligt delad nation, skakad i sin grund genom en sjukt vulgär och destruktiv valrörelse. Jag tycker mig på punkt efter punkt känna igen stämningar som från 68.  Dödsskjutningarna av svarta (men då även morden på Bob Kennedy och Martin Luther King), fattigdomen, polisövervåldet, den krigiska kulissen – då Vietnam, idag Syrien, Irak, Jemen och terrorns IS. Och som ett satans aldrig rivet fundament rasfrågan, hatet. Dåets skärande klasskillnader mellan vita och färgade inväxlade mot dagens nya snabbt växande klyftor mellan typ förut trygga välbetalda industriarbetare och en fett burgen elit.

På denna eländiga estrad framträder Donald Trump som en infamt rå megafon för allt hätskare sociala attityder och Hillary Clinton som en ärrad vingbruten försvarare av allt positivt som trots ett halvsekel av kriser ändå uppnåtts i det som kallas världens mest liberal-demokratiska land. Men det är den mörka parallellen till en svunnen tid jag vill tillföra vår bild av USA. Vi må besinna orden av nobelpristagaren William Faulkner: ”Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet.”